Äntligen över

Nu är vi äntligen klara med lamningen. 90 levnadsglada fyrbeningar blev det tillslut.
Många, och då menar jag många, små vita ryalamm blev det. Man kan just undra hur alla tackor ska kunna hålla reda på myriader av likartade lamm. Det gäller att hålla koll på dom små så att ingen halkar efter. Ioförsig blir det väl alltid nån som sackar, särskilt utav trillingarna. Men får dom en lammkammare med egen mat i ska dom väl försörja sig någotsånär.
Igår var det ett oherrans regnande och jag tog nån timme ledigt för att åka och valla hos Margareta i Mora. Och nog märker man att miljön var ny för jag tyckte då inte att Troy var särskilt lydig som han är hemma här. Då är det snabbheten som är värst att kontrollera. Men efter ett tag så gick det väl bra. Men ska man behöva att ta tag i dom så fort dom kommer på nåt annat ställe, tycker jag att det känns tråkigt. Men vi kommer väl in i rutiner med att åka bort också och valla. Det är ju den säsongen nu, lite lättare att komma iväg nånstans.
Men först är det väl lite pyssel med lammen. Får väl låta det gå en vecka innan man ser att alla hänger med och så.
Vi har även haft en körkurs här, för häst, i helgen. Jag var med på en liten snabbvända med min unghäst Harley. Första dan körde vi med linor och svängel och igår hängde vi på ett däck också.
Det är en lugn häst, i sitt huvud. Så det kan nog bli en bra körhäst. Han är fortfarande hingst så i lördags när alla hästar var här samtidigt har han ju mycket med hormoner som svallar i kroppen men är väldigt lätt att ha att göra med ändå. Det är mest ett skrikande men lydig för töm och så. Men det känns som om inte tiden räcker till, så lite stressande är det när man ska försöka vara med överalllt. Det är kanske inte så bra i längden att hålla på så.
Annars har jag sagt ifrån en massa grejer. Rocky och Siajej ska få stå den här veckan med så får jag sätta igång dom till nästa helg eller efter. Den 5 måste dom vara ridna någotsånär. Nu börjar jag nästan ångra mitt deltagande på Westerndagen. Men när jag lovat nåt så håller jag det.
Men det börjar kännas att jag är ensam om allt hemma här. Gösta har åkt till Frankrike igen och sen blir det till Lilleström i Norge han ska åka.
För vår ekonomi är det guld värt att han har jobb åt Scania. Och att jag kan vara hemma och pyssla med djuren. För det är ju det jag vill. Men dagarna försvinner i ett nafs, tycker jag.
Antingen är man inefftektiv eller så är det nåt annat.
Hur som helst så är det skönt att det har blivit ljust så länge på kvällarna.
Igår åkte jag om Västbjörka på vägen hem från Mora, hämtade 2 kalvar hos en Berit och så åkte jag om Tin och vallade 3 unga kvigor som varit inne tills nu. Dom var VÄLDIGT springiga och Kimmi fick jobba rejält. Dom var inte så nyfikna på att gå fram till hunden och känna på honom.
Och följdakligen fick han heller inte sätta sig i respekt hos dom, Det var bara en som han fick säga till en gång. Annars så sprang dom bara och man blir bara full av beundran när man ser vilken instinkt hunden har att vara på rätt plats hela tiden. Hur stjutton skulle vi kunna klara av det jobbet. Nä fram för vallhunden, den underbara. På Onsdag kväll gör vi ett till arbetspass med dom.
Nu ska jag gå ut och göra klart i lagårn, mocka hästhagen och gå ut i verkstan, som jag försummat gruvligt 2 veckor. Jag trodde faktiskt att jag skulle hinna vara där mera under lamningsperioden och rida och.......
Men på grund av att jag blev dålig så tänkte jag att jag kan eller behöver inte vara så in i nordens plikttrogen hela tiden. Så jag la ner allt annat än lamningen och skötseln av djuren.
Och det har ju gått. Konstigt. Vi hörs. Kanske blir det lugnare framöver men det tänker man alltid och så blir det aldrig. Det finns hur MYCKET som helst att göra.